Welcome Guest [Log In] [Register]
Add Reply
Rollinlägg
Topic Started: Feb 15 2012, 03:49 PM (390 Views)
Mariko
Member Avatar
Administrator
Eri hummar tyst för sig själv, hon hade lätt för att göra det när hon kände sig lugn för det kom alltid upp låtar som passade till sammanhanget som hon just nu levde i.
När Kenchi började prata ser hon på honom med ett lätt leende men öppnar sedan ögonen lite mer av förvåning, dem hade alltid varit ensamma tillsammans så att han ville ha med henne med sina vänner var hon inte beredd på.
"Umh, vilka är det som kommer?" frågar hon blygt, det var länge sen hon umgicks med vänner och sånt mer än dem närmsta för efter att hon slutat I morning musume hade hon nästan sjunkit in i en näst intill igen värld.
"Tror du dem andra tycker det är okej, då? Dem känner ju inte mig alls," säger hon med en tystare röst nästintill fundersamt, hon ville inte att Kenchi på något sätt skulle känna dig besvärad över hennes närvaro under kvällen vilket det fanns risk för.
Edited by Mariko, Feb 15 2012, 04:06 PM.
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Replies:
Metamorphose
Member Avatar

Ett oskyldigt leende kom på hans läppar. Han måste värka galen! Eller bara lite lagom vrickad så där..bakom flötet liksom. Fast tja, någon personlighet skulle man väll ha. Och han var hällre galen än tråkig! Noga lyssnade han på Eris förklaring, och nickade entusiastiskt.
"Underbart" kvittrade han förtjust, följde Eris beskrivning, och stannade därför snart på husets parkering. Skulle hans bil vara ivägen där? O andra sidan så kunde han ju bara springa ut och parkera om den i så fall. Kenchi såg snart upp på huset och ett sött leende spred sig på hans läppar. Nej, lyxigt behövde inte alls vara mysigt. Han skulle allt kunna bo så här!
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Mariko
Member Avatar
Administrator
Eri ser sig runt på gatan på allt folk när dem åker förbi, det var inte mycket men det här var ändå hennes liv så hon hoppades att Kenchi skulle gilla det.
När dem stannat ser hon på honom och rodnar lätt när hon ser hans leende, "om min mamma säger något konstigt så ber jag om ursäkt redan nu," hon öppnar dörren och går ut och tar ett djupt andetag.
Hur ofta tog en tjej med sig en killkompis hem? Hennes mamma skulle bli glad av helt fel orsak vilket skulle kunna förstöra allt, hon förstod ju redan att hennes mamma ville att hon skulle bli tillsammans med Kenchi så kanske var det här helt fel?
Hon går iallafall upp mot dörren och öppnar den innan hon väntar in Kenchi.
Ett brett leende hamnar på henne läppar medan hon låter blicken vandra över honom, "din bil passar inte riktigt in här," säger hon retsamt.
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Metamorphose
Member Avatar

Kenchi humade automatiskt till när Eri började prata igen. Men det hon sa, gjorde att ett skratt lämnade honom.
"Oroa dig inte för det, jag tror jag klarar det", han blinkade lätt mot henne, hoppade ur bilen och låste den efter sig. Frågan var väll hur han skulle bli bemött. Självklart skulle han föra sig bra. Det var ju liksom uppenbart, hur de än skulle vara mot honom. Men lite nervös kunde han ju inte låtabli att bli.
Framme vid Eri, vid dörren, så drog han ett djupare andetag och huttrade lätt till. Han fick snart puta ut underläppen åt det hon sade, och han slängde en blick över axeln och mot bilen.
"Äsch då, tänk om bilen gillar det här stället då, och vill komma oftare?" skämtade han lätt men röck på axlarna. Tänk ifall "den" faktiskt skulle göra det då?
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Mariko
Member Avatar
Administrator
Eri börjar skratta igen medan hon börjar gå in, "okej han får gärna komma hit ofta trots att han inte riktigt passar in," hon ler retsamt och tar av sig sina skor.
När hon ser upp får hon syn på sin mor som kommer mot dem med ett stort leende innan hon bugar lätt inför främlingen, "jag är Eri's mor (namnlös), välkommen hem till oss."
Hon granskar dem yngre nyfiket, hade Eri äntligen tagit sitt förnuft till fånge och fångat in Kenchi innan någon annan gör det?
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Metamorphose
Member Avatar

"Yay" han skrockade och såg ned på sina fötter, med ett stort flin på läpparna. Han gick sedan försiktigt in i huset efter henne, han drog ett ytterligare andetag och lät dofterna fylla honom innan han stängde dörren efter dem. Han tog av sig skorna och jackan, men höll kvar i jackan då han fick syn på damen som mötte dem.
Kenchi besvarade artigt bugningen, "Tack för att jag fick komma hit", började han och avfyrade ett gulligt leende emot henne. "Jag är Ken'ichi Matsuyama", han hade automatiskt sagt båda namnen, artigt och fint, eller? Först då tillät han sig att hänga upp jackan där allting skulle vara, och han virade av sig halsduken och hängde den över jackan. Hittils hade det ju gått ganska bra!
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Mariko
Member Avatar
Administrator
Eri ser misstänksamt på sin mamma medan hon tar av sig jackan, när skulle hon skämma ut henne?
Mamman ler, "jag dukar fram åt en extra vid bordet så jag hoppas du stannar så länge, jag gör Eris favorit maträtt idag!" Hon bugar sig sedan lätt igen innan hon vänder sig om och går tillbaka.

Eri andas ut och tar lätt tag i Kenchis handled, "vi går till mitt rum innan min syster hinner få syn på oss," hon ler innan hon leder honom igenom korridoren och in till sitt rum, där inne var det för en gångs skull städat och en ren doft spred sig i hennes rum, det var alltså ett tecken på att hennes mamma varit där för annars låg det saker överallt vilket gjorde alla andra galna.
När hon väl gått in i rummet släpper hon Kenchi och tar några steg ifrån honom, "såå.." hon kommer inte på något att säga så hon tystnar medan en lätt rodnar sprider sig på hennes kinder.
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Metamorphose
Member Avatar

Kenchi kunde inte låtabli att le åt det som Mrs Kamei hade sagt, "Så länge som det passar sig så stannar jag järna," han hann dock inte göra så mycket mer förren hon hade sprungit iväg, och han blev upptagen av att Eri hade tagit tag i honom.
Hans leende blev något större och han försökte koncentrera sig på att se runt på rummen där de gick, men små sneglade ändå på Eri. Vad skulle man säga egentligen? Han tyckte om henne, så klart han gjorde! Men så? Han suckade nöjt, och flinade till när de tillslut var inne i hennes rum. Nyfiket så tittade han runt på hennes rum, men lät blicken åter igen stanna på Eri.
"Det är fint," sade han sedan och log emot Eri. Ganska mysigt också faktiskt. Rodnaden som fanns på hennes kinder fick honom att le lite större, men han bestämde sig för att titta runt igen, annars skulle det bli mer genant..
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Mariko
Member Avatar
Administrator
Eri låter en blick svepa över rummet, hade det varit planerat hade hon fixat till det lite mer och framhävt rätt saker för nu var det lite slappt men det fick väl duga?
Hon går bort till sin säng och sätter sig ner innan hon ser upp på Kenchi, "det är.. tråkigt normalt, jag har funderat på att skaffa mig en egen lägenhet flera gånger men insett att jag aldrig skulle klara av att bo ensam, jag menar.. jag har ju inte ens ett arbete så jag skulle verkligen vara ensam hela tiden." Hon ler mot honom, innan hon tar upp en kudde och kastar den mot honom för att avbryta stämningen.
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Metamorphose
Member Avatar

Kenchi höjde ena ögonbrynet åt det hon sade och han lade huvudet lätt på sned innan han höjde ena ögonbrynet. Han fick sedan kudden på sig, vilket han tog emot när den höll på att ramla mot golvet. "Åh," fick han fram och han bet sig diskret i kinden och nickade långsamt.
"Det brukar ju oftast vara problemet," höll han med. Själv bodde han ju liksom ensam, så han visste ju hur ensamt det egentligen kunde bli. Det var dels därför det var skönt att han börjat umgås med Eri. Han kastar sedan tillbaks den och ler finurligt emot henne. Inte var han heller långt ifrån att säga att hon kunde flytta in till honom om hon ville det, men det skulle bara göra allting skummt. I alla fall nu. Plus de skulle väll gå lite lagom snabbt framåt?
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
Mariko
Member Avatar
Administrator
Eri blev lite förvånad över hans reaktion, varför blev han så dyster?
Hon granskar hans ansiktuttryck, "men du har ju din bil, då kan det väl knappast bli ensamt?" frågar hon retsamt och tar emot kudden med ett förvånat "pip".
Hon flyttar sig upp mot dem andra kuddarna så hon sitter på dem med ryggen emot väggen, "sätt dig ner och slappna av, det kan nog ta ett tag innan mamma är färdig med maten," hon ler vänligt.
"förresten kommer mamma förvänta sig att du kommer hit nästintill varje dag från och med nu så var förberedd!"
Offline Profile Quote Post Goto Top
 
1 user reading this topic (1 Guest and 0 Anonymous)
Go to Next Page
« Previous Topic · Inlägg · Next Topic »
Add Reply